Det är inte tänkt att det här ska utvecklas till någon träningsblogg eller så, det är det ju inte. Min PT är jättegullig men lite rädd för henne är jag. Som i morse exempelvis när hon tvingar mig göra övningar när kroppen bara skriker "rädda mig!". Jag gör dom ändå.
-"alltså, jag måste vila nu, jag kommer att kräkas".
-"ja men vad gör det? Kräks lite då och fortsätt sen".
-"säg till när det börjar kännas" (säger hon när hon stretchar ut mina muskler)
-"KÄNNAS?! Det gör sjukt jävla ont!"
-(här kommer en främmande kille in)"du.. vill du att jag brottar ner henne?"
-"ja tack. Herregud jag BETALAR verkligen för sån här tortyr"
-MOHAHAHAA (skrattar hon skadeglatt).
Men jag älskar henne. Det gör jag faktiskt.
2 kommentarer:
Har du skaffat PT! Gud va härligt. Har jag också fudnerat på några gånger men det blir liksom inte av, inte prioriterat (så skönt att spendera kvällarna i soffan;-)). Vart hittade du din pt?
Hej Veronica! Jaa men herrejösses, det här med PT har knappt funnits i min tankevärld innan. Det är en tjej jag träffat på idrottshallen här vid oss men hon jobbar egentligen på SATS. Hörde på omvägar att hon var PT så då frågade jag om hon ville träna mig helt enkelt.
Soffan är BETYDLIGT trevligare än att träna, haha. Och den där endorfinkicken folk snackar om att de får efter träning, aldrig känt :). Imorgon tex spenderar jag min fredagskväll (från kl 20) med henne och en timme utomhusträning. Hade hellre legat i soffan med ett kakpaket. KRAMAR!!!!
Skicka en kommentar